Stina Lundin, konstnär och syntolk pratar om hur allt möjligt ser ut.
De avsnitt som finns i textform ligger på den här sidan, för dig som
inte kan höra podcasten i ljudform.

Skicka gärna kommentarer, reflektioner och idéer
till fler avsnitt till mailen: förnamn@sonikasyn.se.
Byt ut ordet förnamn mot Stina.

Ifall någon transkiberar delar som hittills inte finns
i skriven form får ni väldigt gärna maila texten till
mig, så lägger jag upp den här.

Innehåll:
Om skuggor
Om träd
Svart och vitt
Kännbart
Om snö
En syntolk berättar
Se, titta. glo

Del 1 (utdrag, transkriberat)

OM SKUGGOR

När vi står i solen känner vi värme från solstrålarna. Det kan sticka lite i ögonen och i huden. I skuggan är det flera grader svalare. Kanske känns luften lite fuktigare och snällare. Men den största skillnaden mellan sol och skugga är hur det ser ut. En solbelyst markplätt är ljus och visar upp starka, klara färger medan skuggans färger är dovare, mörkare och kallare.  Varje föremål som finns mellan solen och marken får en egen skugga i samma form som sig själv. Till och med minsta sandkornet har en pytteliten skugga.

/.

Jag tittar på ett YouTube klipp: En flicka i dryga ettårsåldern står på en starkt solbelyst parkeringsplats. Hon ser orolig ut och har en napp i munnen. ”Vad är det, är du redo att nanna? Kom till mamma”. Barnet går osäkert framåt och sneglar mot marken. Hon tittar på sin nästan svarta skugga på asfalten bredvid sig. Hon vänder sig och försöker att gå ifrån den. Hon springer med viftande armar och får plötsligt syn på att skuggan är framför henne. Hon rycker till och börjar gå baklänges, tappar balansen och trillar.

Del 2 (manusbaserat)

OM TRÄD

Jag tycker om träd. Det är bra för mig, för det finns träd nästan överallt. Var jag än är, på landet eller i stan så finns det alltid ett eller flera träd i synfältet. Vilket fönster jag än tittar ut genom så ser jag nästan alltid ett träd. För mig är träden en trygghet och en förankring. De binder ihop marken med himlen.

När jag sitter lutad mot en trädstam känner jag bara en liten del av stammen mot ryggen, Ändå upplever jag att jag känner hela trädet. Hur kan det komma sig? Egentligen är det inget mystiskt eller magiskt med det. Mina sinnen ger mig information om trädet på olika vis. Ovanför mig ser och hör jag trädets krona vaja i vinden, jag känner doften från löven.

Under mig finns rötterna. Dem har jag ingen möjlighet att varken se eller känna för de är inbäddade i jorden. Men de finns där och grenar ut sig till en lika stor volym som trädets krona. Jag har aldrig sett det, men någon har berättat det för mig, därför vet jag det och kan känna det när jag känner trädet.

Trädtopparna är ouppnåeliga på ett spännande vis. De finns högt ovanför mitt huvud och jag kan inte vidröra dem. Vissa träd går det att klättra upp i, om grenarna sitter lämpligt till för mina händer och fötter. Men ju högre upp i trädet jag kommer desto tunnare blir både stammen och grenarna. Till slut är det så tunt och svajigt att bara de minsta fåglarna kan sitta där. Inte en chans att en stor klumpig människa skulle kunna vara där.

Barn brukar rita träd som en rak stolpe med en stor boll uppe på. Stolpen är trädets stam och bollen är kronan. Den här förenklingen är ganska långt från verklighetens träd. En tjock stam som smalnar av och ibland grenar ut sig till 3-5 grova grenar riktade snett uppåt. Det kommer fler och fler allt tunnare grenar högre upp som också dom delar sig. På de allra tunnaste grenarna, kvistarna, sitter blad och ibland blommor och frukter. Kvistarna och bladen bildar trädets krona, som kan ha olika form, men oftast ganska oval. Kronan är inte kompakt, utan mer ett inrett luftrum. Fåglar kan flyga in i och genom kronan. Vinden blåser genom den och ruskar om den. Det som finns bakom trädet skymtar genom kronan. Ofta syns himlen mellan trädens blad.

Svenska lövträd ser väldigt olika ut olika årstider. På vintern är de kala och deras kronor består enbart av grenar i olika tjocklek. Kronan är då som mest genomskinlig.

På våren kommer löven. Först små som musöron, tunna och ljusgröna, för att sen bli allt grövre, större och mörkare. På våren brukar grönskan kallas skir. Allting är ömtåligt och färskt och ser gott ut, som säsongens första grönsaker. På sommaren är löven kraftiga och rejäla, ibland sträva. Bara lite ljus tränger igenom de tätaste trädens kronor. När hösten kommer skiftar löven färg till gult eller orangt De sitter löst och blåser ner ett efter ett. Trädkronorna tunnas sakta ut.

Träd är sinsemellan väldigt olika varandra, dels beroende på vilken art det är och dels beroende på var de växer. De formas efter platsen där de står och vad de har varit med om. Träd som växer nära varandra blir smala och höga och de som står ensamma breder ut sig så kronan kan bli nästan lika bred som trädets höjd. Den södra sidan av trädet som får mest solsken är ofta yvigast. Små träd som har blivit betade av älgar grenar ut sig och får ofta flera toppar när de blir större. Längs med vägen i närheten av där jag bor stod förut stora björkar som hade formats av trafiken. Den del av kronan som sträckte sig över vägen hade bara långa grenar ovanför den höjd där lastbilar och bussar sveper förbi. Nu är de träden fällda och utbytta mot små björkar. Jag kan följa hur de långsamt bliir större och tar form. Kanske även de nya björkarna kommer att formas av trafiken, om de står tillräckligt nära vägen. Den här gången planterades nämnligen träden längre från vägen av trafiksäkerhetsskäl.

Det som är mest typiskt med träd är att de är så mycket större än oss människor. Det är lätt att känna sig liten bredvid en flera hundra år gammal ek. Stammen är så grov att det behövs en hel familj för att nå runt med armarna. Men hur höga är träden? Ofta högre än ett hus. Världens högsta trädart är amerikansk sekvoja, även kallad redwood, ett slags barrträd, de träden kan bli drygt hundra meter höga. Men här i Sverige blir de allra högsta träden bara knappt 50 meter. Jag ska beskriva tre olika träd som växer här i närheten, av dem är aspen högst, ca 20 meter. Det minsta trädet är en rönn, den är ungefär 5 meter hög. Rönnar brukar inte bli så mycket större än så. Mitt emellan är en gran, jag skulle tro att den är ungefär 10 meter.

(sen följer tre syntolkningar av träd, som gjordes utan manus, och därför inte finns som skriven text)

Del 4

SVART OCH VITT (manusbaserat)

Det sägs ibland att svart och vitt egentligen inte är färger. Rött, gult, grönt, blått och alla blandningar av dem är färger, medan svart och vitt är något annat.  Jag vill gärna kalla dem färger. Det finns vit och svart målarfärg, vita och svarta färgkritor och så vidare, så jag räknar dem som färger.
Men de är också något mer. Svart och vitt är synens ytterligheter. En vit yta reflekterar allt ljus som träffar den och en svart inget ljus alls. Alltså är vitt totalt ljus och svart är totalt mörker.

Det finns två olika sorters sinnesceller i näthinnan, som tar emot och omvandlar ljus till nervimpulser, tappar,  som känner av färger och stavar, som känner av ljus och mörker, alltså svart och vitt. När det är mörkt, till exempel utomhus på kvällen fungerar inte tapparna, medan stavarna fortfarande kan förmedla sin information. Jag ser då i svart, vitt och grått. Därav talesättet: på kvällen är alla katter grå.
Färgseendet och ljusseendet är två olika aspekter av synsinnet, ungefär som känseln uppfattar beröring och smärta och hörseln uppfattar ljudstyrka och ton.  Men detta är inget jag tänker på när jag tittar på något, intrycken bakas ihop till en bild med ljus och mörker och ofta med färg.

Mörkerseendet är rätt knepigt. Olika personer har väldigt olika mörkerseende, men det varierar också mycket beroende på omständigheterna. Om jag går in i en mörk skog ser jag först väldigt lite, men ganska snart anpassas mina ögon till mörkret och jag ser riktigt bra i det lilla ljus som finns. Om jag däremot har med mig en ficklampa har ögonen ingen möjlighet eller anledning att ställa om sig och jag ser ingenting utanför den lilla kägla av ljus som kommer från lampan. Därför har jag sällan lampa med mig när jag går ut i mörkret.

När jag och min syster var små hade vi hört att mörkerseendet blir bättre av morötter. Vi ville testa detta och därför tog vi med oss morötter och stängde in oss i en mörk garderob. Där inne såg vi först ingenting. Vi åt morötterna och sen såg vi mycket bättre.

En blandning av svart och vitt blir grått. Ju större andel vitt i blandningen desto ljusare grått blir det. Det finns oändligt många olika grå färger, men ögat uppfattar inte skillnaden om de är väldigt lika varandra.
Gråtoner finns istället för färg i svartvita bilder. En svartvit bild visar hur ljusa och mörka olika saker är, men inte vilken färg de har. På ett svartvitt foto kan en blå matta se likadan ut som det bruna golvet om de råkar vara exakt lika mörka. I så fall syns mattan på grund av sin skugga,  som bildar ett mörkt streck runt mattans kant.

Gamla fotografier är svartvita, tekniken att fånga skillnader i ljushet är betydligt äldre än färgfototekniken. Svartvita foton används fortfarande ofta i dagstidningar, framför allt för att det är enklare och billigare att bara trycka med svart färg.  Men valet att göra en bild svartvit kan också vara estetisk. Ett fotografi innehåller väldigt mycket information, alla detaljer i verkligheten finns med på bilden och det kan ibland bli för mycket. En svartvit bild är förenklad och därför mindre plottrig.
Ett exempel på bilder som ofta görs svartvita är porträtt av människor. Många tycker att ansiktets karaktär och uttryck blir tydligare i ett svartvitt porträtt. Bilden känns renare och mer vilsam att titta på.

Gamla filmer är svartvita och förut fanns det också svartvita tv-apparater. De är i stort sett borta allihop nu. Vår första TV var svartvit. En liten plastig sak med en lång rak teleskopantenn direkt på tvn. Bilden var kanske 40 cm bred, lite suddig och som sagt svartvit. Det intressanta är att det är ganska lätt att vänja sig vid en liten, ganska dålig tv-bild utan färg. Jag tycker att en bra film på en sådan tv är lika njutbar som på en stor färg-tv med bra bild. Jag minns att Hanna, som då var fem, sex år gammal sa: Det är starkare färger på mormor och morfars tv. Fast vi inte hade några färger alls på vår tv la vi till färgerna själva, så upplevelsen och minnet av bilderna blev ändå i färg.

Ofta är det som kallas svart och vitt inte riktigt svart och vitt. Ett vitt papper är egentligen ofta svagt grått och eller gult. Pälsen på en svart katt skiftar ofta lite i brunt eller blått. Asfalt, som verkligen räknas som svart, är ofta en förvånansvärt ljus grå färg. Det finns också en mängd olika sorters vitfärg att köpa, som egentligen inte är vita. Men de är huvudsakligen vita, med en liten inblandning av till exempel grått och blått eller gult. Väggar målade i en sån vitfärg upplevs som vita utan att vara jobbiga för ögonen, vilket en helt vit färg kan bli eftersom den reflekterar allt ljus som träffar den.

Det finns många olika nyanser av alla färger. Rött kan ha en liten inblandning av till exempel gult i sig, då blir den röda färgen lite orangeaktig, men är fortfarande huvudsakligen röd. På samma vis kan färgerna ha en inblandning av svart eller vitt i sig. Finns det en liten aning svart i den är färgen mindre klar och upplevs som lugnare. Färger i naturen har ofta en aning svart i sig. Den kan också uppfattas som smutsig, som om det vore sot i den. Om det finns en inblandning av vitt i en färg blir den uttunnad, som om den hade ett lager frost över sig. Färger med inblandning av vitt kan upplevas som blaskiga, urtvättade, som om färgen håller på att försvinna. Men de kan också upplevas som skira, lågmälda. Färger med en hel del vitt i kallas pastellfärger.

Alla material påverkas av det de utsätts för och jag kan se tidens gång i hur färger förändras. Ett lakan som tvättas om och om igen blir allt tunnare och mjukare för att tillslut gå sönder. På samma sätt förändras lakanets färg. Om det från början är rött blir det mer och mer vitt i färgen, lakanet blir rosa. Ofta bleks det lite ojämnt, vilket många tycker ser illa ut. Kläder kasseras ofta för att de har blivit urblekta och uppfattas som fula på grund av det. Samtidigt är det många som har en gammal favorittröja som har använts och tvättats många gånger. Tyget är fantastiskt mjukt och skönt. Såna tröjor används som sovtröja och myströja, men visas inte för folk.

Möbler och inredning med målade ytor nöts när de används, färgen kan bli repig och nernött på vissa fläckar. Ibland anses detta också fult, men ibland uppskattas också det faktum att föremålens historia märks genom deras slitage.
Förutom mekanisk nötning så påverkas färger också av ljuset. En svart yta bleks ofta av solen och blir grå och en vit yta blir ofta gul med tiden. Det finns särskilda ord för att beskriva att något skiftar färg, papper gulnar i solljus, skelett vitnar, himlen svartnar när det drar ihop sig till åska. Det svartnar för ögonen när någon håller på att svimma.

Utanför en väns hus finns en vägskylt med gatans namn på. Från början var skylten vit med svart text på. Med tiden har den vita skylten svartnat, och är nu nästan helt svart. Som tur är har de svarta bokstäverna samtidigt vitnat, så skylten går lika bra att läsa ändå.

Del 5

Kännbart

Kännbart är namnet på en konstutställning som turnerar mellan olika städer i Sverige under ett par års tid. Februari till mars 2016 är utställningen i Umeå. Just här visas konsten på två olika platser, på Västerbottens museum och i konsthallen på kulturhuset Väven. Kännbart presenterar sex konstverk av olika konstnärer som alla har arbetat utifrån vår känsel. Verken upplevs alltså i första hand genom känseln, något som är ganska ovanligt. Ofta får konst inte ens vidröras, men här uppmanas vi istället att stänga av syn och hörsel för att fokusera på att känna verken. Projektet Kännbart utgår från ett dövblindhetsperspektiv och bjuder på konst som är tillgänglig för alla oavsett om vi ser, hör eller inget av delarna.

Känseln sägs stå för mindre än tio procent av sinnesintrycken för den som har fem fungerande sinnen. Jag tror inte riktigt på den sortens procentfördelning. Olika sinnen förmedlar olika upplevelser, som samverkar och blir till vår personliga varseblivning. Känseln är grunden till allt, vårt första sinne, som alltid finns där och inte går att stänga av. Känselintryck är också nära mitt innersta jag på ett unikt vis, jag tror inte att det är en slump att ordet för att känna känslor är samma som att känna något fysiskt.

Men känseln är inget lättvinnligt sinne. Synen och hörseln är snabba, en enda snabb titt in i ett rum och jag har en överblick över hur rummet är format, inrett, vilka som finns där och vad som händer där. Hörseln är också väldigt direkt, massor med information kommer till mig snabbt och enkelt. Nästan allt som händer ger ifrån sig ljud, som berättar om händelser, material och miljöer. En röst kan berätta både med ord och tonfall, samtidigt som rösten är unik för den som talar.

Känseln har oftast ett annat tempo. Att undersöka något med händerna tar lång tid. Det är svårt att få överblick och en uppfattning om vad jag har framför mig. Men det jag har känt på kommer också nära mig och påverkar mig oftast starkare än det jag bara har sett. Därför tycker jag det är spännande med känseln som tema för en konstutställning. Konsten vill ofta väcka känslor och komma oss inpå livet. Jag tror att verken i Kännbart har goda förutsättningar att göra det.

Under flera veckor kommer jag att ha ateljé och arbetsplats närmsta granne med tre av de kännbara verken. Jag ser fram emot att i omgångar och i lugn och ro uppleva utställningen. Nu ska jag berätta om de tre verken i konsthallen.

Det första verket jag möter är Medicinhjulet av Lisa Jeannin och Rolf Shuurmans. Jag kliver upp på en rund plattform av träplankor, 6 meter i diameter. Runt kanten av plattformen går ett knähögt räcke byggt av slingriga grenar. Jag lägger mig ner och känner ljudet av en trumrytm, träet under mig vibrerar, jag både hör och känner rytmen. Det runda golvet som är Medicinhjulet är indelat i fyra tårtbitar med starka klara färger, en gul, en röd, en svart och en vit. Konstnärerna själva beskriver att verket förmedlar en trumresa, en meditativ resa in i vårt inre, där vi kan läkas, guidas och möta oss själva.

Under en trumresa kan vi träffa på andeväsen, ofta i djurskepnad, och sittande på räcket här på Medicinhjulet finns också fyra djurvarelser. De är gestalter som sägs representerar barndom, ungdom, medelålder och ålderdom, men också väderstrecken och de fyra elementen luft, eld, vatten och jord.

Det första djuret liknar en fågel. Den har en kompakt kropp med en liten ankstjärt, en ganska lång hals, stor näbb och långa smala ben och armar. På så vis är den inte lik en fågel, istället för vingar har den tunna armar och händer med skinnhandskar på. I sina handskklädda händer håller den ett alldeles slätt, svart glasklot. Kroppen är klädd med grå päls. På fötterna har den blanka snörkängor och framför ögonen solglasögon med vita bågar.

Nästa djur är en bevingad orm. Den slingrar sig ett varv runt träräcket och håller upp sitt stora huvud mot oss. Den har gulgröna ögon av glas med pupill som en strimma. Kroppen är täckt av mjuka skinnfjäll som överlappar varandra. De känns som mocka och har olika färg, röd, gul och vit. En bit nedanför ormens hals finns två tunna vingar, en ståltrådsögla med skir väv och en ådring av garn.

Jag fortsätter följa träräcket och möter en varelse med sköldpaddsskal. Själva skalet är ca 40 cm långt, ovalt och brunt. Dess välvda yta är sammansatt av upphöjda nästan fyrkantiga delar. Skalet har en blank behaglig känsla. Ut från sköldpaddsskalet sticker det fram fyra ben och ett huvud. De är mjuka och svampiga, av ett gummiliknande blåaktigt material. Benens form är otydlig, böjs korvigt. Två ben sträcker sig bakåt och två framåt. Varje fot har fyra vassa klor. Djuret har ett förhållandevis litet huvud som vilar mot träräcket. Huvudet har mycket mänskliga drag, öga öga näsa mun. Ögonen kisar och näsan är trubbig som på ett litet barn. På den här varelsen sitter snäckskal av olika slag utspridda, både på skalet, benen och huvudet.

Den sista varelsen i ringen sitter på en pall i ungefär samma höjd som träräcket bredvid den. Dess ena arm vilar mot räcket. Djuret har yvig, mörk fårpäls på hela kroppen och ett par stora älghorn på huvudet. Ögonen av glas plirar fram under den yviga pälsen och nosen är gjord av en ticka, en hård svamp som växer på trädstammar. Kroppsformen liknar en apas lite grann, På varje hand och fot har den fyra långa klor, ca 3 cm, som liknar hundklor.

Alla djuren utstrålar lugn och vänlighet. Men de är också roliga och fantasifulla, de har oväntade kombinationer av egenskaper. De är där i sina kroppar och följer med mig när jag har mött dem.
Och trumrytmen rullar på i all evighet, dov monoton och hypnotisk. En rytm som stämmer in i min egen rytm och påverkar mig fysiskt.

Nästa verk i konsthallen är Drömsamlaren av Maria Luostarinen. Vi bjuds in i ett åttkantigt svart tält som inuti är upplyst av lysrör i regnbågens färger. Tältet rymmer 6-7 personer och ger mig känslan av ett mystiskt arbetsrum. Här finns ett skrivbord där vi uppmanas teckna ner våra drömmar, en slags bädd täckt med en mjuk orientalisk matta och från taket hänger en meterhög drömfångare, byggd av tunna metallstavar och formad som en slipad kristall. På drömfångaren hänger ett tiotal papper med nedtecknade drömmar. I rummet finns också några olika hjälpmedel för att nå fram till våra drömmar, en meditationstext, ett drömelixir och i en liten box en slipad sten som går att hålla i handen.

De beskrivna drömmarna är kortfattade och sakliga. Jag sitter ner på bädden och läser de olika berättelserna. Texterna finns med storstil, punktskrift och inlästa, så alla ska kunna ta del av dem. Drömsamlaren är full av information i textform som kan ge besökaren egna inre bilder.

På så vis kräver verket en hel del av mig som betraktare. För att verkligen komma in i den värld som finns här behöver jag koncentrera mig och ta mig tid. Men jag kan också välja att uppleva verket på ett enklare vis, som ett utrymme för fokusering på vad våra drömmar är och betyder utan att fördjupa mig i enskilda berättelser.

Flera av drömmarna kommer från personer som inte ser och hör och jag får föreställa mig hur minnen och drömmar blir när känseln är det viktigaste sinnet. Konstnären har också visualiserat en av drömmarna i form av ett objekt. En ihålig träspole hänger i luften och fångar upp ett åskmuller. Jag sträcker fram handen och känner ljudet i föremålet. Stämningen i tältet blir ödesmättad när det fylls av mullret.
Det tredje verket i konsthallen heter Sök och är gjort av Nadja Ekman. På väggen sitter en stor bild utvecklad från ett fotografi. Bilden är 2,5 gånger 4 meter stor. Mitt i bilden står en ung kvinna. Hon står bredbent, rakryggad och tittar rakt fram, ser bestämd ut, men samtidigt märkligt uttryckslös. Bakom henne, mot en lysande himmel avtecknar sig mörka, döda trassliga trädgrenar.

Kvinnan står barfota i mjuk orangeaktig mossa och håller armarna efter kroppens sidor. I varje hand har hon en grön bukett. När jag tittat ett tag på bilden upptäcker jag att den är helt symetrisk, som om den ena sidan vore ett avtryck eller en spegelbild av den andra. Grenarnas trassel bildar ett mönster runt kvinnan, en gren liknar en mörk gloria runt hennes huvud.

Scenen som utspelar sig i bilden fortsätter ut i rummet där jag är. På golvet framför bilden finns en mjuk matta som påminner om mossan i fotot och i mossan framför kvinnan står fyra hundar. Hundarna har varsitt tunt koppel som är fästade med karbinhakar i kvinnans bälte. Till skillnad från sin matte är hundarna inte alls verklighetstrogna. De är tovade och byggda av trä och skinn, lekfullt och sagoaktigt. De ser glada och busiga ut, beredda på äventyr. Deras koppel leder väg in i bilden och allvaret som råder där.

Jag kliver ut på den mjuka mattan och känner den under fötterna. Jag delar utrymme med den mystiska kvinnan och hennes hundar. Bilden är tryckt på tyg och delvis uppbyggd i relief. Kvinnans kläder känns som riktiga kläder. Hon är klädd i pösiga beiga byxor och gulvit långärmad jumper med polokrage. Hon har midjelångt lite rödaktigt rakt hår. Fotot är nästan i naturlig storlek, men inte riktigt. Det känns lite märkligt att vara nära henne och känna på henne. När jag står mitt emot henne når hennes hjässa till mitt bröst och hennes blick är riktad något uppåt, mot mitt ansikte.

Hela tiden när jag är i utställningen hör jag trumrytmen från medicinhjulet. Känslan av att ge mig ut på en inre resa och upptäcka nya världar finns med i alla tre verken, genom drömmar, schamanism och inte minst fantasi. Att släppa synens dominans och undersöka omvärlden med känseln kan vara en väg mot att uppleva en sådan resa.

Del 6

Om snö

Det är vårvinter i Västerbotten. Den mesta av vinterns snö har smält bort, men i morse när jag vaknade var det plötsligt vitt på marken igen av ett tunt lager snö. Så är det den här tiden, snö, regn och sol om vartannat. På skuggiga platser ligger snön ännu kvar, lysande vit. Inne i stan och längs vägarna har den snö som finns kvar blivit smutsig och blöt, den liknar mörk, blöt gegga. Så olika kan snö se ut, allt från gnistrande kristaller till brungrå sörja.

Eftersom snön är vit fångar den också upp alla möjliga färger från himlen och omgivningen, vilket ger den massor av olika färgtoner blandat med det vita. När solen lyser på snön kan den se gulaktig ut och i skugga ser den mer blåaktig ut. En snötäckt åker tycks ofta skifta i blått, violett och gult.

I november och december visar sig solen bara några få timmar varje dag och naturens färgskala är dov och mörk. Då börjar folk längta efter snön, framför allt för att det ska bli ljusare. Kommer det aldrig så lite snö på marken denna tid blir det på en gång ljusare. Snön fångar upp och reflekterar det lilla ljus som finns och med ens blir folk piggare och gladare. Senare, i mars-april när dagsljuset varar längre och blir starkare blir ljuset från snön nästan överväldigande. Många tar på sig solglasögon för att det blir så starkt ljus från snön när solen lyser på den.

Snö består kristalliserat vatten. Varje snöflinga innehåller oftast många hopklumpade kristaller. Snöflingor kan vara allt från ett par millimeter till flera centimeter stora. Ibland är snön så finkornig att det är lösa snökristaller som faller. Jag kan se deras form med blotta ögat om de landar på en mörk yta, till exempel min svarta jacka, men bara om jag tittar nära. På lite håll ser de bara ut som små vita punkter. Snökristallerna eller snöstjärnorna som de också kallas kan se ut på många olika vis, men de liknar stjärnor och formen bygger på sexkanten. Ofta ser strukturen ut som ett kryss med extra grenar som i sin tur grenar ut sig symmetriskt. Snökristaller används ofta som mönster på tyger, som reflexer och på juldekorationer. Det sägs att varje kristall är unik,  det stämmer inte. Men variationen är väldigt stor. Det är fascinerande att stanna upp ute i snöfallet och närgranska snökristallerna som lägger sig på kläderna. Alla ser perfekta ut på olika vis, en kavalkad av olika symmetriska stjärnor.

Det finns också en sorts snö som inte består av snöstjärnor utan är mycket små iskorn. De liknar hagelkorn, som kan komma på sommaren. Hagelkorn kan bli stora, jag har sett centimeterstora korn, som ser ut som glaskulor. I Kansas, där min bror bor kan hagelkornen bli ännu större, det händer att det varnas för baseball-hagel. Då är det bäst att hålla sig inomhus. Men snöhagel, som kommer på vintern brukar inte vara särskilt stora, kornen är bara några millimeter. Dessa snökorn är betydligt tyngre än fluffiga snöflingor och faller därför på ett annat vis. De både känns och hörs mycket mer, men syns egentligen mindre än vanliga snöflingor, eftersom kornen är så små.

När jag tittar på omgivningen genom snöfall ser jag allting som genom ett filter. Snöflingorna bildar ett vitt raster av ojämna punkter. Ju längre bort jag tittar desto tätare är rastret. Det kan till och med bli så att träd och hus några hundra meter bort döljs helt av den fallande snön. Det som är nära, inom 10 meter från mig syns, men ser blekt och vitprickigt ut.

Snöfall ser ut på olika vis beroende på vädret. När det är 10-20 grader kallt och vindstilla är snöflingorna lätta och fluffiga, faller långsamt och stannar länge i luften. Är det lite lätt vind samtidigt flyger de lätta flingorna omkring i luften innan de landar. Det brukar kallas att snön virvlar. Sån snö ser ut som pyttesmå bomullstussar eller fågeldun. Det är den sortens snö som brukar finnas i idylliska vintersagor, bilder och filmer.

Ju varmare det blir desto mindre fluffig blir snön. Flingorna blir tyngre och faller snabbare och rakare mot marken. Om det blåser ordentligt snöar det i sidled. Snön piskar mot ansiktet och fönsterrutorna. Snön letar sig in i skrymslen och vrår, fastnar på trädstammar, hus, bilar.  När jag kör eller åker i framsätet på en bil under snöfall ser det ut ungefär likadant som om snön blåser mot fönstret. Fast nu är det inte snöflingorna som flyger utan jag som åker snabbt mot dem. Det ser ut som om snöflingorna i luften sugs mot bilen och bildar en tratt av vita punkter eller streck. Detta syns särskilt väl i mörkret när snöflingorna är upplysta av bilens framlysen.

När det är ungefär nollgradigt kan det bli snöblandat regn,  slafsiga blöta snöflingor som smälter direkt när de landar. Snöfallet är inte vitt på samma sätt som fluffig snö utan liknar mer regn, lite gråaktigt. På marken bildas snöslask, en blandning av snö, vatten och sand. Slasket är inte vitt som vanlig snö, utan liknar grumligt vatten, halvgenomskinligt. Snöblandat regn är nog det väder som är minst omtyckt.

Snö som ligger på marken kallas för snötäcke. Jag tycker det är ett bra ord, för det liknar verkligen ett täcke. Precis som ett fluffigt täcke i sängen ligger det mjukt över allt som finns under och rundar av alla former. Där det finns stenar, stubbar eller andra saker bildas upphöjningar i snötäcket, som antyder formen, men inte avslöjar riktigt vad det är. Om snötäcket är tunt sticker långa grässtrån och andra torkade växter upp genom snön. Ju djupare snö det blir desto mer heltäckande blir den och formerna efter stenar syns också allt mindre. När det sen blir varmare blir snötäcket gradvis tunnare och uppstickande växter börjar titta fram igen.

Precis som snöfall har olika karaktär har också snötäcket det. Ju kallare det är när snön lägger sig desto fluffigare blir snötäcket. Om det blåser drevar snön, den flyger efter marken och stannar upp först när något stoppar den, till exempel ett träd eller en parkerad cykel. Där det har börjat samlas snö fortsätter det att byggas upp mer och mer, det blidas former i snön som påminner om bergslandskap i miniatyr.

Snön på marken förändras också med tiden. Nyfallen snö ser ren och jämn ut. Snö som har legat ett tag sjunker ihop och påverkas av hur vädret växlar. Ibland blir det så varmt när solen ligger på att snön smälter lite på ytan kanske bara under någon timme. Sen när det blir kallare fryser vattnet och bildar en tunn blank ishinna ovanpå snön.

Snön samlar också på sig olika typer av spår allt eftersom tiden går. Fotavtryck från människor och djur, skidspår, skoterspår, hjulspår från bilar och traktorer. Inne bland hus och på vägar skottar vi också för att komma oss fram. Är det en vinter med mycket snö kan det bli ansenliga mängder med snö som skottas ihop i högar och ibland forslas bort för att få plats någonstans. Snö som har skottats, plogats eller slungats ser annorlunda ut än den som ligger där den har fallit. Den bearbetade snön bildar ofta klumpar och block och de redskap som bearbetar snön lämnar spår på dess yta.

Fotspår syns bäst när de är ensamma på en mjuk och  annars orörd snöyta, till exempel en gräsmatta med nyfallen snö där ingen har skottat. Den första personen som går tvärs över gräsmattan lämnar efter sig en rad avtryck där skorna har tryckt ner snön. Spåren syns tack vare sina skuggor. Det går att se inte bara formen på skon och mönstret på sulorna, utan också hur personen satt ner sina fötter, hur stora steg den har tagit, om den stannat upp och ställt bägge fötterna bredvid varandra, om den vridit kroppen och tittat åt sidan. Det är samma sak med djurspår i naturen, varje slags djur har sina speciella tassavtryck, som går att känna igen, och spåren visar också vad det enskilda djuret har haft för sig, hur det har gått, sprungit eller hoppat, om det har klättrat upp i ett träd, om det har jagat ett annat djur. Det är väldigt spännande att titta på djurspår i naturen och försöka rekonstruera vad som har hänt. Men spår är sällan särskilt tydliga, efter några dagar har det kanske fallit lite ny snö ovanpå spåret och gjort det diffust, eller så har solen värmt upp snön, så kanterna på avtrycket har ramlat ihop. På platser där många människor rör sig blir det snabbt ett virrvarr av spår där det inte går att följa enskilda personers vandring.

Förutom avtryck i snön finns det också spår i form av sånt som fallit eller lämnats på snön. Djur lämnar  alltid rester efter sig och när det ligger snö syns dessa spår väl mot den vita snön, en ekorre plockar isär kottar för att komma åt fröna och marken täcks av kottfjäll, en rovfågel fångar en duva och plockar fjädrarna av den, en hund leker med en pinne och biter loss flisor från den. Alla djur lämnar bajs efter sig, som också har sitt speciella utseende för varje djurart och i snön blir det också spår efter när de har kissat i form av en gul fläck. 

Den snö som finns kvar nu på vårvintern bär minnen från hela den långa vintern. Den har blivit grovkornig av att den smält och frusit i olika omgångar, den är full av spår efter människor och djur, tunna kvistar har blåst ner från träden,  längs vägarna ligger klumpar av snö blandat med sand som plogats från vägen. Allt detta syns om jag tittar efter, men det dominerande intrycket av snön är ändå allt det lysande vita.

En syntolk berättar.

Både jag och min syster Eli jobbar som syntolk. Eli har skrivit en artikel om syntolkning, som jag tänkte att ni skulle få höra. Artikeln publicerades första gången i SRF-Göteborgs medlemstidning Ögonblicket. Eli och jag har ganska lika röster, vilket kan vara lite förvirrande, men det är Eli själv som har läst in artikeln.

En syntolk berättar
Eli Tistelö
Innan ridån på Göteborgs Stadsteater går upp, medan alla förväntansfullt ser fram emot att bli insläppta, får en liten del av publiken komma in i förväg. De får träffa skådespelarna, höra dem berätta om hur de ser ut och vilka karaktärer de snart kommer att spela. Sedan presenteras scenen, hur ser det ut? Har vi hamnat i ett litet kök, ute i skogen eller under mark, hos Alice i Underlandet? Gruppen som redan sitter på plats, med en lur i ena örat, har valt att gå på teater med syntolkning.

Jag som skriver heter Eli Tistelö. Jag jobbar som syntolk och det är min röst (eller någon av mina kollegors) som hörs i gruppens lurar. Min uppgift är att berätta allt det där som inte hörs, men som syns. Det hörs ju att en dörr öppnas och att någon, försiktigt smygen in. Den seende publiken ser genast vem som gjort entré, men det hörs inte vem det är. Då säger jag i örat på alla som valt att lyssna på syntolkningen: ”Det är Julia som kommer in. Hon har satt på sig sin röda klänning”.

Att jobba som syntolk är att göra en sorts översättning. Mycket går att höra; replikerna, stegens tyngd, andetag, musik och fraset av kjolar. Annat syns utan att höras; blickar, kläder, geväret som hänger på väggen, eller den midnattsblå, stjärnbeströdda himlen. Som syntolk försöker jag förvandla mej till ett fönster och berätta allt det där synliga som är viktigt för historien, handlingen och stämningen. Det är inte så lätt för en människa att bli ett fönster, egentligen är det ju helt omöjligt, men det går att försöka! Det gäller att inte prata i munnen på skådespelarna, att välja vad som är viktigt att berätta, och att säga det i mellanrummen, i gliporna mellan dialoger, klockspel, hundskall, eller andra viktiga ljud. Ett fönster eller en översättare värderar inte, talar inte om sin egen åsikt och sina egna tankar. Var och en, som går på syntolkad teater ska vara fri att tycka att föreställningen är långtråkig, dålig eller alldeles strålande.

Vad syntolkas?
Alla uppsättningar på Göteborgs Stadsteater syntolkas en gång. Vilken kväll det är som är syntolkad går att läsa på Stadsteaterns hemsida, eller i Ögonblickets kalendarie. Annat som också syntolkas är filmer, utställningar, opera, revy och mycket annat. Även på t. ex. bio möts vi i god tid innan, i foajén, och blir insläppta i förväg så att vi hinner dela ut lurar, visa hur de funkar och göra en liten introduktion. I introduktionen berättar syntolken hur miljöer och viktiga personer ser ut, men det är viktigt att jag som syntolk inte avslöjar för mycket. Att det ska komma en hemlig gäst, eller att det är betjänten som är mördaren är ju hemligt!
Hur förbereder sig syntolken?
Innan jag syntolkar t. ex en teaterföreställning ser jag den 2-3 gånger och läser manuset. Jag måste lära mig vem som är vem, hinna uppfatta de små detaljerna, genomskåda vad som är viktigt att säga och var det finns luft och tid att berätta. Jag brukar också läsa lite av vad som skrivits om föreställningen och kanske läsa boken som den är baserad på. Jag skriver en introduktion, men att skriva ett manus för vad jag ska säga när föreställningen väl börjar, funkar inte. När ridån går upp gäller det för syntolken att ha uppmärksamheten riktad mot det som händer på scenen!

En sak som jag inte förbereder alls är syntolkning av utsikt , när jag följer med på en resa till Tyskland, Barcelona eller Tjörn. Då berättar jag, i lurarna som delas ut, om allt det som fladdrar förbi utanför fönstret. Om blommorna i diket, vägskyltarna, kon som rymt, eller den ensamma lilla stugan högst uppe på berget.
Vem kan lyssna på syntolkning?
Ofta är det folk som inte ser, eller som har begränsat seende, som tar del av syntolkning. Men även seende lyssnar ibland, för att få hjälp att lägga märke till detaljer, ljus och sammanhang som kan vara lätta att missa. Åldersmässigt är publiken blandad. En del går tillsammans med sin familj eller sina kompisar, andra anmäler sig själva, får hjälp med ledsagning och träffar kanske bekanta på plats.
Att jobba som syntolk är superspännande. Det är alltid nya föreställningar och äventyr på gång.  Om du inte redan har varit på någonting syntolkat så är du mycket välkommen att prova!

Se, titta, glo

Se är nog det mest neutrala ordet för att ta in information med synen. Jag ser vad som händer runt mig, jag ser dig. Intrycken kommer till mig och jag upplever dem. Jag kan också se saker utan att bry mig särskilt om dem. Något rör sig i utkanten av mitt synfält, jag ser det, men vänder inte blicken ditåt. Jag ser att det skymmer, att vädret ändras, att någon rör sig genom rummet. Se handlar ofta om överblick. Jag ser vägen framför mig och förstår var jag ska sätta fötterna.

Jag upplever ordet titta som mer aktivt. Jag vänder blicken mot något och undersöker det med synen. Jag kan titta noga på något och lägga märke till alla detaljer.  Ett uttryck som antyder motsatsen, passivitet, är ”titta på”. Den ena personen städade medan den andra tittade på. Någon som tittar på har ställt sig vid sidan av och tittar istället för att göra något.

Många små barn säger titta som ett av sina första ord. Barnet pekar med sitt lilla utsträckta pekfinger på allt möjligt som finns runt omkring och utropar titta! Titta! Titta! Samtidigt vänder barnet blicken, huvudet och ibland hela kroppen mot det den tittar på. Titta innehåller ett väldigt fokus.

Att titta på en människa är mer känsligt. När jag pratar med någon uppskattar jag att den tittar på mig. Att titta är ett sätt att visa sin uppmärksamhet och närvaro. Jag vänder ansiktet mot den jag pratar med och visar med ansiktsuttryck att jag lyssnar och reagerar på vad den säger. Det gäller att titta lagom på den jag pratar med, att följa med utan att personen känner sig uttittad. Det kan bli för mycket om någon följer minsta rörelse i mitt ansikte när jag pratar. I ett samtal möter personerna varandras blick några sekunder för att sen titta åt ett annat håll och sen åter möta varandras blick.

Jag ska berätta hur ögon ser ut. Ögongloben är slät och blank och ligger gömd i en ögonhåla, så att bara en liten del av den syns. I mitten finns en svart pupill, som egentligen är ett hål, innanför den genomskinliga hornhinnan, omgiven av en regnbågshinna eller iris, som den också kallas. Irisen är oftast blå, brun eller någonting mitt emellan. Den är mönstrad med tunna linjer från ytterkanten mot mitten i olika färgtoner. Mönstret är olika tydligt på olika personer, men oftast har linjerna färger som ligger nära varandra. Ett brunt öga har linjer i olika ljusa och mörka bruna toner och ett blått är mönstrat med olika blåtoner. Ibland ligger tonerna så nära varandra att irisen ser enfärgad ut. Många har också en mörkare ring i ytterkanten av irisen.

Runt omkring irisen är det vitt. Ögat ligger väl skyddat med hudveck, ögonlock och ögonfransar, så att det oftast bara syns en centimeterhög mandelformad del av ögat, nästan bara irisen och pupillen, med en liten triangel av vitt på varje sida. Ögonen är rörliga, kan knipas ihop och spärras upp så de ser väldigt olika ut, på ett uppspärrat öga syns det vita runt hela irisen och på ett kisande öga syns i stort sett ingenting av själva ögat, förutom att det blänker lite mellan ögonfransarna. Olika personer har olika ögonform, vissa ögon är rundare, andra väldigt smala, ögonen sitter olika placerade i ansiktet, tätt eller glest. Hur ögonen ser ut är ofta en viktig del av hur en person ser ut.

Pupillerna ändrar storlek utifrån framför allt ljuset, men också utifrån skiftningar i sinnesstämning. Om ögat utsätts för mycket ljus, till exempel starkt solljus krymper pupillen till några millimeters storlek och i mörker vidgas den så den fyller nästan hela irisen. Detta för att den ska ta in lagom mycket ljus. Om ögat får in för mycket ljus kan det skadas och om det får in för lite kan det inte se något. Pupillen krymper blixtsnabbt om ljus riktas mot den. I filmer  förekommer det ofta att någon riktar en ficklampa mot ögonen på en person för att se om reflexerna fungerar som de ska, till exempel efter en olycka. Det syns också på pupillerna om någon har tagit droger. Vissa droger kan göra så pupillerna vidgas och andra så de drar ihop sig extremt mycket.

Det finns en mängd uttryck som beskriver hur någon tittar: uppmärksamt, irriterat, kärleksfullt. De olika sinnesstämningarna syns i första hand  på ansiktsuttrycket snarare än på själva ögonen. Uttrycken skiljer sig med små nyanser, som jag registrerar omedvetet och snabbt får en uppfattning av vilken sinnesstämning någon förmedlar. Ansiktets skiftande uttryck liknar på många sätt röstens olika nyanser.

Någon som är uppmärksam har ett ganska neutralt uttryck samtidigt som den följer det den tittar på med blicken. Ögonen gör små rörelser som följer det eller den personen tittar på. Kanske nickar den bekräftande om det är ett samtal. Någon som tittar irriterat har nerdragna ögonbryn och en liten rynka i pannan. Mungiporna pekar lite neråt och läpparna är ihopknipna. Någon som tittar kärleksfullt har en glad min med mungiporna lite uppåt, pupillerna vidgas,  ögonbrynen är lätt lyfta och kanske huvudet lite på sned. Men det handlar om små nyanser. Det är svårt att fejka ansiktsuttryck, om jag inte känner mig arg är det svårt att se arg ut på riktigt. Det är lätt att överdriva. Därför är det också svårt med teater. Skådespelaren måste försätta sig i ett läge där den verkligen känner de känslor den ska förmedla. Annars syns det direkt att det inte är på riktigt, på samma sätt som det hörs på rösten.

Blickar som möts är något speciellt. Jag som ser har en medfödd fokusering på och känslighet för ögon. Jag tittar på någons ögon och den tittar på mina. Fast det kallas inte att titta på ögon utan i ögon. Jag ser någon i ögonen. Varför heter det så? Det är något som händer när två personer tittar varandra i ögonen. Samtidigt som de tar in synintrycket syns det på ögonen exakt vart de är riktade. Det blir en slags rundgång, en tunnel mellan de två ögonparen, där det som finns runtomkring blir underordnat under en kort stund. Att titta någon i ögonen är en stark handling. Oftast handlar det om tiondels sekunder som blickar möts, speciellt mellan personer som inte känner varandra. Om blicken stannar längre blir det laddat. Någon som håller kvar ögonkontakten kan på så vis uttrycka attraktion, alltså flörta. Det går också att uttrycka hot genom att titta någon länge i ögonen. Det brukar kallas att stirra någon i ögonen eller spänna blicken i någon.

Ordet stirra beskriver ett särskilt stelt och intensivt tittande. Den som stirrar har låst fast blicken vid något. Ofta handlar det om någon som är stel av skräck och stirrar med vitt uppspärrade ögon på något som händer. Men det kan också vara någon som stirrar argt eller utmanar någons överläge genom sitt stirrande. Ordet stirrig beskriver att någon beter sig ogenomtänkt på grund av jäkt eller stress. Den som är stirrig har förmodligen också uppspärrade orörliga ögon, dvs stirrar omkring sig.

Ett ord som ibland kan användas som synonym till stirra är glo. Jag tycker att det finns en liten skillnad i betydelsen, den som glor är mindre uppjagad än den som stirrar. En person som är nyfiken och ogenerad kan sitta och glo på någon utan att för den skull vara rädd eller aggressiv.  Ordet glo är negativt laddat och används nästan bara för att förolämpa eller trycka till någon. Vad glor du på? En apa som liknar dig! På spegeln mitt emellan.

Det finns många roliga och målande uttryck för att se. En av mina favoriter är tjuvkika. Ordet beskriver hur någon tittar fast den inte får. Till exempel i kortspel är det fusk att titta på de andra spelarnas kort. Den som gör det knycker en fördel. Det går ofta att se på en person att den tjuvkikar. Den tittar i ögonvrån utan att vrida på huvudet och har ett lite skyldigt uttryck i ansiktet. Den som blir påkommen med att tjuvkika blir ofta ganska generad.

En blick är något speciellt. I språket blir det nästan som ett fysiskt föremål, vi ger och får blickar av varandra. Blick handlar om kontakt och kommunikation. Blickar kan uttrycka alla slags känslor mellan människor. Men det finns en annan betydelse av ordet blick, som egentligen inte ens handlar om synen.  Inom film, konst och litteratur talas det om den manliga blicken, hur ett manligt perspektiv nästan alltid är norm. I det sammanhanget handlar det inte om att män och kvinnor ser saker på olika vis utan hur vi tar till oss intrycken och hur vi tolkar dem. Vi är alla präglade av våra erfarenheter och upplever världen inte bara genom våra sinnen utan också genom våra världsbilder. Det är inte så att jag först ser, hör och känner något objektivt för att sen formulera det utifrån vem jag är, utan mitt medvetande filtrerar och formar sinnesintrycken redan när jag får dem. Jag har mitt alldeles egna sätt att se, höra och känna. Min egen blick.